Jim Westergren

IgÃ¥r var det mycket som hände. Lärarna strejkade i ren Bolivia-anda vilket betyder att förutom att de inte gÃ¥r till jobb sÃ¥ blockerar de alla vägar sÃ¥ att ingen kan ta sig in eller ut ur stan. Polisen rycker ibland in och använder tÃ¥rgas för att stoppa blockeringen men jag tror inte de ryckte in i detta fallet. Lärarna kräver mer än 500 kr i mÃ¥nadspension – matpriserna har mer än dubblats pÃ¥ 2 Ã¥r. Detta betydde att alla i familjen var hemma.

Efter en god frukost gick jag och Neyda till kyrkan för att träffa den lokala prästen. Där gick vi igenom dokument och hur vi ska gå tillväga med dop och konfirmation inför vårt kyrkliga bröllop. Han ska samla in texter jag ska studera på engelska.

När vi satt och väntade på sekreteraren såg jag ett par komma fram där kvinnan behövde dokument till något visst ärende. Hon hade inga papper alls om sig själv och behövde hjälp med det. Kvinnans föräldrar hade dött när hon var liten och hon kunde bara prata quechua. Hon aldrig gått i skolan, visste inte hur gammal hon var eller när hon var född eller ens namnet på hennes föräldrar. Sekreteraren kollade igenom de hundra-år gamla kyrkböckerna men kunde inte hitta några uppgifter om henne eftersom hon hade så lite att gå efter. Ett sådant här problem hade man aldrig kunnat se i Sverige.

Efter det tvättade vi kläder the Bolivia way.

Kul att prova pÃ¥ men med kallt vatten är det inget jag vill göra regelbundet. Man kan betala 10-20 kr och fÃ¥ tvätten gjord av ett proffs – kommer nog ta det valet framöver.

Sedan kom det folk frÃ¥n Comteco hit för att se över att bredbandet fungerade som det skulle. Mitt klagomÃ¥l är att medan nedladdningshastigheten är helt ok sÃ¥ är uppladdningshastigheten bara pÃ¥ max 300 kb/s – nÃ¥got som inte framgÃ¥r i deras kontrakt eller reklam.

Efter middagen fick jag möjlighet att börja lära mig att köra bil – nÃ¥got jag aldrig provat pÃ¥ innan. Jag körde runt med deras gamla mini-bus pÃ¥ gamla vägar utanför centrum. Det var ett speciellt litet äventyr. Växelspaken krÃ¥nglade ofta, vilda hundar sprang runt pÃ¥ vägarna, vägarna var gjorda av stenar och hade ofta stora gropar eller bulor, instruktioner fick man pÃ¥ spanska av Neydas bror och det fanns ofta branta upp och nedförsbackar. Det hela gick ändÃ¥ bättre än väntat även om det tog ett litet tag innan jag kunde hantera växelpedalen pÃ¥ rätt sätt. PÃ¥ bilden är jag i bilen jag körde.

Sedan var vi och besökte föräldrarnas landområde som ligger ca en halv kilometer från huset. Där har pappa Marcial ett stort intresse och planterar alla möjliga slags växter. Det är förmodligen halva detta landområde som jag och Neyda kommer få i bröllopspresent och där vårt framtida hus kommer att ligga.

Jasito hoppade hopprep och nedan kan ni se hönorna som är införskaffade.

Efter att alla plantor var vattnade och nedklippta fick jag äran att köra hem familjen – i alla fall fram till nära centrum.

Mamma Alicia var för trött för att laga middag så vi gick ut istället och där träffade vi en vän till Neyda som också varit i Stockholm med Neyda. Jag bar Jasito på axlarna på vägen till restaurangen vilket han tyckte var mycket skoj.

Efter middagen fick jag äran att köra Dannys taxi på riktiga vägar i centrum. Den var automatväxlad så det var mycket lättare att köra och det var ganska sent så inte så mycket folk och bilar ute men ändå en hel del bilmöten osv. Det gick riktigt bra och jag kör väldigt sakta och försiktigt. Vi tankade också på en mack. Här i Bolivia tankar man med gas som är väldigt mycket billigare än bensin, finns det i Sverige? Inget jag har hört om tidigare.

När vi kommit hem var jag och Neyda hembjudna till hennes kusin och deras 3 familjer. De är rika och bor väldigt fint. Vi tittade på foton, snackade och skrattade. Och även om man var proppmätt blev man såklart bjuden på mer mat.

Jag somnade gott och lycklig efter dagens äventyr.

I söndags var vi hemma hos Maura som är kusin till Neyda för att fira hennes födelsedag. Vi var runt 20 pers, mest äldre i 40-65-års åldern, som åt mat i deras trädgård. Det var en massa olika mat, en del gott och en del inte lika gott. Jasito på 8 ville att jag skulle sitta bredvid honom när vi åt och jag snurrade runt honom en del i trädgården.

Förutom spanska så pratades det även en del quechua vid bordet (ett indianspråk).

Efter maten började vi att dricka och jag drack ett flertal glas “Coptel de tumbo” frÃ¥n en flaska de hade framme och bjöd. Den var riktigt god, inte alls stark. Organgefärgad och smakade lite som en stark morotsjuice. Det var inte förren jag tittade närmare pÃ¥ flaskan som jag sÃ¥g att den innehöll 40% alkohol. NÃ¥gon timme senare slocknade jag och fick sova i en säng …

Jag provade även pÃ¥ lite av deras traditionella Chicha “Incas whisky” som Bolivia har druckit i över 5 sekel. Vi drack det ur en gemensam bägare som skickades runt. Men tyvärr smakade det lite som spya och jag kunde inte alls dricka det.

Det fanns en papegoja i trädgÃ¥rden som kunde prata och repeterade en del spanska. Jag skämtade och sa att papegojan kunde bättre spanska än mig. Papegojan skrek senare ett tjugotal gÃ¥nger efter Karen. Jag trodde först att det var en människa som skrek efter Karen men fick det sen förklarat för mig. Karen bodde tidigare i huset men bor sedan ett bra tag tillbaka i en annan stad. När hon tidigare bodde i huset kom det ofta vänner och grannar dit och skrek efter henne för att se om hon var hemma. Papegojan lärde sig detta och har fortsatt skrika efter Karen sedan dess. Nancy och Neyda berättade även för mig att papegojan börjar skrika “Povre loritto” (stackars papegoja) om det börjar regna eller om det är kallt sÃ¥ att familjen flyttar in buren i huset, “Mira lo e” (titta här) om det kommer en katt, eller “Maura” om papegojan är hungrig. Om papegojan är hungrig och familjen glömt ge den mat sÃ¥ pratar den oavbrutet.

Mauras dotter Nancy är kusin till Neyda och Neydas bästa vän. De hade väldigt mycket att prata om sedan Neyda varit borta nästan 2 år och medan jag låg och sov snackade de och tittade på foton i flera timmar. Under tiden på nedanvåningen fortsatte festen inomhus bland de äldre. Det var mycket dricka och mycket skratt.

När vi sen åkte hem vid midnatt var ju givetvis pappa Marcial full. Jag var lite orolig över att han körde hela familjen på motorvägen i en minibuss som inte ens har bilbälten men fick förklarat för mig att det var helt normalt. Det är olagligt men polisen kontrollerar bara om man druckit efter det hänt en olycka. Vi körde om en annan bil som vinglade fram som en snigel på vägen och den föraren var givetvis mycket mer full. Förutom att vi stötte till trottoarkanten en gång gick resan hem felfritt.

Pappa Marcial pratade oavbrutet under bilresan hem och han sa att om jag fortsatte som jag gjorde skulle han älska mig mer än Neyda, att jag var som en son för honom, att han aldrig ville se att jag och Neyda skulle ha någon konflikt och om det skulle hända skulle han vara på min sida av diskussionen, med mera med mera. Han var givetvis påverkad och det var lite pinsamt för mig men jag var ändå väldigt glad över detta och kramade om honom hårt innan vi la oss när vi kommit hem.

I lördags var Jasmani inbjuden till sin väns bröllop och kunde ta med sig gäster – Neyda och jag hängde med. Det var pinsamt för mig eftersom jag inte kunde köpa finskor eftersom de inte finns att fÃ¥ tag pÃ¥ i min storlek (storlek 46). SÃ¥ jag var tvungen att ta mina vita sneakers vilket sÃ¥g löjligt ut i finbyxor … jag tog mina mörka jeans … och höll pÃ¥ att bli stoppad frÃ¥n att gÃ¥ in.

NÃ¥ja, det var ett väldigt fint bröllop och när jag höll pÃ¥ att dricka min tredje rom och cola kände jag av alkoholen och kom igÃ¥ng och snacka – skämdes inte längre för mina kläder. Jag snackade en hel del med Jasmani, vänner till Jasmani och ett annat glatt par som satt vid vÃ¥rt bord. Jag blev glad att jag kunde kommunicera i alla fall lite pÃ¥ spanska med folk (lär mig sprÃ¥ket snabbt).

Jag dansade en del med Neyda (s̴ gott jag kunde) vilket ocks̴ var skoj Рspeciellt f̦r henne. Jasmani och jag fick varva med att dansa med henne.

En traditionell Boliviansk dans.

Vi med bröllopsparet.

Jag känner mig enormt hedrad att Daniél och Giovanna valt ut mig som gudfar till deras underbara bebis Rodrigo junior. Att vara gudfar innebär ett stort ansvar, man hälper till så att det går bra för barnet och om något händer föräldrarna så rycker man in. Neyda kommer vara gudmamma och hon har berättat för mig att jag är väldigt omtyckt här nere vilket är kul att höra.

Här nere är det till och med sÃ¥ att man mÃ¥ste säga “padre” (fader) till sin gudfar men jag kommer inte vara sÃ¥ strikt med det, han kan kalla mig Jim om han vill

Jag ser fram emot dopet och ceremonin.

Vi valde företaget Comteco och ett väldigt dyrt paket och jag förbetalade 7 mÃ¥nader framÃ¥t för att fÃ¥ tillgÃ¥ng till en snabb hastighet – 1000 kb/s. Det är inte sÃ¥ mycket jämfört med Sverige men här nere är det mycket snabbare än vad internetcaférna har.

Det kostade 4100 bolivians (runt 3800 svenska kronor) för 7 månader vilket är runt 3 månadslöner.

Bredbandsföretaget har beväpnade vakter utanför dörren.

De var här dagen efter och drog kablar över taken och in genom ett hÃ¥l i väggen. De verkade rätt sÃ¥ förvÃ¥nade när de kom – trodde väl att nÃ¥got storföretag skulle ha sÃ¥ snabbt internet och inte ett gammalt fattigt hus. Men de känner inte till Jim Westergren AB, haha.

Jag är glad för detta eftersom det gör att jag kan jobba ordentligt.

Vi ska köpa en router nu snart så att vi kan koppla ihop alla 4 datorer och LANa. (Spela i nätverk.)

Vi bor i familjens hus tills vi har skaffat eget, vilket kommer dröja ett tag.

Sacaba är en by/förort till Cochabamba som man når med bil som tar ca en halvtimme.

Denna länk borde visa det korrekta huset via sattelitbild.

Vi som är i huset:

• Jim & Neyda
• Mamma Alicia och pappa Marcial
• Bror Daniél pÃ¥ 23 med fru Giovanna och son pÃ¥ 1 Ã¥r Rodrigo junior
• Bror Jasmani pÃ¥ 27 med son pÃ¥ 8 Jasmani junior
• Fabi pÃ¥ 10 (bor egentligen i grannens hus men är jämt här)
• (grannar, vänner och släkt pÃ¥ besök)

Här kommer bilderna på huset:

Porten för att gå in i gården

Gången. En grannes hus på vänster sida.

GÃ¥ngen

Dörr på vänster sida leder till toalett. Jasmani junior visar mig runt.

Dörren efter finns mamma Alicia och pappa Marcials rum.

Efter gången tar slut finns vasken.

Mitten av huset. Märk att det är öppet i tak. Vask på vänster sida.

Rakt fram finns köket och dörren till höger leder till matsalen/allrummet.

Bättre bild på köket.

Matsalen/allrummet

Matsalen/allrummet i annan vinkel.

Trappan upp till de andra rummen.

Gången fortsätter och leder till 4 olika rum.

Första rummet är Jasmanis.

Andra rummet är Daniéls och hans frus Giovannas

Jag och min fru Neydas rum.

Bordet där jag och Neyda jobbar/bloggar/spelar.

Ovanlig syn i lilla fattiga Sacaba?

Den 22 juli var dagen vi reste. Mamma kom för att träffa oss vid runt 10 på morgonen för att säga hejdå. Hon hjälpte oss att packa det sista och följde med oss till centralstationen i Malmö.

Continue Reading »

Man vaknar av kvittrande fåglar och hör någon hund i fjärran. Dagens första solstrålar börjar skina genom fönstret och man kramar om den person man älskar så otroligt. Man ligger kvar och myser ett tag i sängen. Man undrar vad klockan är och påminner sig själv om att det inte spelar någon roll. Här finns det inget schema och inga tider att passa. Det finns ingen mobil som kan ringa och befolkningen vet inte vad stress är för något. Här i byn är allt lugnt.

Man tar pÃ¥ sig nÃ¥got och gÃ¥r tillsammans utanför rummet. Man känner den varma solen och ser ut över de fina bergen som omger staden. Man gÃ¥r nedför trappan med sin älskling och kramar om och hälsar godmorgon till familjemedlemmar och grannar som man stöter pÃ¥. De undrar om man sovit gott och hur läget är – det är bra. Väldigt bra.

Frukosten är god och sÃ¥ mycket mer naturlig än i Sverige. En glad familj i 3 generationer äter tillsammans och i bakgrunden hörs nordamerikansk pop och rock frÃ¥n 80- och 90-tal, “Radio transmission” som de hade förklarat för mig. Man pratar om allt möjligt och man känner sig verkligen del av denna familj och man delar dess glädje.

Under dagen kanske man reser till stan, utforskar byn, tar foton, spelar datorspel med barnen, ett längre resmål eller något annat. Varje dag är full av kommunikation och varma personer.

Man är lycklig.

Detta blir mitt sista inlägg innan vi reser imorgon. Nästa inlägg kommer jag skriva från andra sidan världen om ca en vecka och kommer handla om själva resan. En resa på 2 dagar som innefattar 3 flyg, 1 tåg och 2 bilar mellan 4 länder.

De senaste dagarna har vi hälsat på Caroline, Inga & Sten och sedan var vi även hemma hos morfar vilket var väldigt trevligt och betydelsefullt.

Ovan ser ni Jim, Neyda, min syster Caroline, farmor Inga och farfar Sten.

Jim, Neyda och morfar Bertil.

Vi har haft strul med att hyra ut lägenheten eftersom han som skulle komma för att skriva på och betala plötsligt försvann och resten av de som var intresserade hittade under tiden andra lägenheter.

SÃ¥ efter vÃ¥rt besök hos morfar igÃ¥r eftermiddag la jag upp en ny annons pÃ¥ blocket och höll tummarna. Det skulle finnas endast 1 dag för visning, betalning och kontraktskrivning – svÃ¥rt tänkte jag.

Efter jag la upp annonsen stack vi till restaurang Mando för att utnyttja vårt presentkort som vi fått i present. Min älskling hade inte ätit på hela dagen så hon fick en 400 grams plankstek. När vi stod och väntade på maten började telefonen ringa stup i kvarten. Det fanns ett flertal som ville hyra och i detta läge var det mer eller mindre som så att den som verkade bra och först skrev på och betalade fick lägenheten. Sagt och gjort. Klockan 9 på morgonen nästa dag kom en stabil bra person som betalade och jag skrev ihop ett avtal som vi skrev på.

Tidigare under dagen när vi packade insÃ¥g vi att jag vi hade tappat bort den gula lappen frÃ¥n vaccinationscentralen som man ska ha med i sitt pass. Jag vaccinerades pÃ¥ City Akuten i Stockholm och fasade över att Ã¥ka upp ner till Stockholm hela dagen och natten bara för att hämta en lapp. Vaccinationscentralen har sina telefoner stängda under sommaren och Vaccinationscentralerna i Malmö kunde inte hjälpa oss … dessutom skulle det inte hjälpa att vaccinera sig igen eftersom det mÃ¥ste man göra 10 dagar innan. Vi har biljetter bokade för ca 20 tusen, flyget gÃ¥r nästa dag pÃ¥ morgonen och jag började bli nervös … Men med hjälp av min älskling som hjälpte mig att konfrontera ringde jag runt och kopplades runt i andra avdelningar i City Akuten i Stockholm och efter att slutligen kommit fram till en snäll själ som satt i Akutsektionen i en annan byggnad arrangerade hon att fÃ¥ tag i nÃ¥gon frÃ¥n vaccinationsavdelningen och fÃ¥ denna att faxa bevis att jag vaccinerat mig (egentligen mÃ¥ste man visa leg och betala).

Vid middagen sa min fru att inget är omöjligt.

Nu håller vi på att packa det sista, imorgon träffar vi mamma innan vi reser

Hejdå alla!

Förutom att min fru kommer därifrån och gärna vill dit så finns det en del andra skäl:

• Ett sommarklimat 10 mÃ¥nader om Ã¥ret som är ca 25 grader varmt – perfekt lagom.
• Väldigt billigare att bo jämfört med Sverige. Genomsnittlig mÃ¥nadsinkomst är 230 dollar brutto.
• Befolkningen är mer social och varmare än i Sverige. Man är god vän med sina grannar osv.
• Jag kommer bort frÃ¥n den hemska materialismen i Sverige. I Bolivia sitter inte halva befolkningen och tittar pÃ¥ TV och har shopping som ett intresse.

Jag ser verkligen fram emot det men jag reserverar mig om det skulle vara sÃ¥ att jag inte skulle gilla att bo där – i vilket fall vi dÃ¥ flyttar tillbaka till Sverige eller nÃ¥gon annanstans.