Jim Westergren

Vi är tillbaka från vår semester. Det var tänkt som en resa till festivalen i Yacuiba och tillbaka men ändrades spontant dagen innan till en rundresa i Bolivia.

Nu efter 9 dagar är vi tillbaka och det var en väldigt lyckad resa trots att vi blev bestulna, de långa resorna ibland var rätt dryga och jag blev lite sjuk av de stora värme- och höjdskillnaderna.

Grovt uppskattat reste vi fågelvägen cirka 170 mil med buss eller bil vilket är ungefär som fågelvägen från Malmö till Afrika.

Det var en fantastisk resa i Bolivia genom natur, kultur och historia.

Jag tar det från början.

Vi reste tidigt på morgonen från Cochabamba mot Santa Cruz. På halva vägen gjorde vi paus för att äta frukost. Det var varmt men vägen var asfalterad och vi kunde sova en del i bilen.

Nära Santa Cruz såg vi att de föder upp en hel del kor.

Efter runt 6 timmar var vi framme i Santa Cruz och vi åt på restaurang.

Det var obehagligt varmt, runt 38 grader gissar jag. Santa Cruz är Bolivias största stad och såg något modernare ut än Cochabamba. Vi lämnade dock staden så snabbt vi kunde för att resa vidare mot Yacuiba i södra Bolivia.

---

Runt 19 på kvällen kom vi fram till en liten by som hette Camiri och där tog vi in på ett mediokert hotell för att vila resten av kvällen.

Här ett foto på en lokal vi såg som lär ut att skriva på skrivmaskin, inga datorer i sikte:

Här foto på någon som säljer koka-blad:

Foto på byn nästa morgon:

Innan 7 på morgonen nästa dag var vi vidare med bilen och efter ett par timmar var vi framme vid nästa by, Villa Montes, där vi åt frukost.

Här ser ni mig alldeles för varm med en försenad frukost:

Det var så varmt så att när vi köpte en glass så rök glassen i värmen och den smälte snabbare än du hann äta den.

Sen var vi iväg igen.

---

Cirka 2 timmar senare hade vi nått fram till Yacuiba och vi tog in på hotellet som vi hade reserverat.

Ett par bilder på byn:

Mina svärföräldrar

Jag och min älskling i hotellet med nyköpta kläder

Trött efter långa resor

Middag tillsammans

---

Festivalen var Festifront 2008, en musikfestival med cirka 4 tusen åskådare som varade 3 kvällar.

Efter första dagen reste de andra hem men jag och min älskling stannade och såg även andra dagen.

Höjdpunkterna var att se ett gäng tonåringar som spelade violin på ett sätt jag hade kunnat föreställa mig och att se Los Kjarkas spela live.

Här har ni två klipp från YouTube som jag hittade av Los Kjarkas:

En del bilder av Festifront från min kamera:

---

Dagen efter reste jag och min älskade till staden Tarija. Bussen tog hela natten och där var det plötsligt kallt.

---

Sedan gick vi till ett litet Zoo (Parque Zoológico Oscar Alfaro) och det var fantastiskt att stå öga mot öga med en fullvuxen tiger endast några decimeter ifrån. Här var det endast ett enkelt stängsel som höll vilddjuren inne jämfört med till exempel björnarna i Skansen i Stockholm som hålls inne med en 3 meters mur plus elstängsel plus extra säkerhetsstängsel. Här kunde man sticka in handen och klappa tigern (och bli biten) om man ville. Jag har aldrig sett tigrar eller lejon i verkligheten innan så detta var en upplevelse för mig.

---

Vi åkte sedan till en känd vinodlare (La Casa Vieja) som låg i en närliggande liten by (El Valle).

Huset är 408 år gammalt och de har odlat vin sedan 1972. Vi fick smaka vin gratis och eftersom vi knappt ätit på dagen innan blev min fru lite påverkad vilket var roligt.

Vi frågade om de har någon hemsida men de har de inte. Så efter en del prat kom vi överrens om att jag och min fru kommer fixa en hemsida till dem och de gav 9 flaskor vin i utbyte. Min frus första kund.

---

Vi åkte till ett museum om Moto Mendez (Museo San Lorenzo). Moto Mendez har varit en slags frihetskämpe som krigat för Bolivias självständighet. Det fanns dock inte så mycket att se i det lilla museet.

---

Efter Museet åkte vi för att se en stor sjö. (San Jacinto Tarija, Represa de agua).

---

Sedan tog vi bussen till Potosi över natten. Vi kom fram i sista sekunden med taxi innan bussen körde och det fanns inte tid att märka vÃ¥r stora resväska med biljett innan den packades in i lastrummet i underdelen pÃ¥ bussen. Jag hade väldigt svÃ¥rt att sova eftersom jag var livrädd för min och min frus liv. Bussen körde genom smÃ¥ slingrade vägar över bergen och tittade jag ut genom fönstret sÃ¥ sÃ¥g jag tusentals meter stora stup rätt ner bara ett par decimeter ifrÃ¥n bussens hjul. Det var dessutom natt och tät dimma, vägen var full av regelbundna skarpa kurvor, det fanns risk för att bussen skulle välta eftersom den var packad olagligt mycket, risk för att djur sprang ut i vägen och det fanns även risk att föraren skulle tuppa av av trötthet frÃ¥n att köra sÃ¥ mÃ¥nga timmar i sträck i natten och missa en kurva. Skulle bussen välta skulle det innebära omedelbar game over för alla oss i bussen – nÃ¥got som tyvärr har hänt alldeles för mÃ¥nga gÃ¥nger i Bolivia.

Efter cirka 10 timmar var vi framme vid runt 4 pÃ¥ morgonen nästa dag och jag var glad över att vi inte hade ramlat med bussen. Det var väldigt kallt och vi sov ett tag till i bussen tillsammans med andra passagerare. När föraren sedan öppnade luckan för packningen vid runt 6 tiden var det en annan person som ljög om att vÃ¥r resväska var hans och stal den innan vi hann komma ner och se det. Det var rätt trist eftersom den resväskan innehÃ¥ll alla vÃ¥ra kläder vi hade med oss (de bästa vi ägde och även nya vi hade köpt), hygienartiklar, parfym och det mest trista – kabeln till min kamera som laddar kamera-batteriet.

Den dagen lämnade vi in en officiell stöldrapport, gick ut med radiomeddelanden att vi skulle ge stor kompensation om vi fick tillbaka väskan, kollade igenom alla ställen som säljer kameror i staden om de har en likadan modell som min eller om vi kunde låna en kabel men det fanns inte. Vi gick även till svarta marknaden på kvällen där folk säljer stöldgods men kunde tyvärr inte hitta våra saker. 3 dagar senare fick vi dock 600 kr i kompensation genom ett imponerande jobb av min fru (väskan var värd ca 2000 kr).

Staden Potosi har en stor historia. Staden ligger 4 tusen meter ovan vattenytan och är ganska kallt. En man som hette Diego Huallpa rÃ¥kade upptäcka pÃ¥ 15-hundratalet när han övernattade pÃ¥ ett berg och tände en brasa att berget innehöll en massa silver. Berget blev sedan döpt till “Cerro Rico” – det rika berget. Spanjorerna tog sig dit och tvingade folk att ta ut silver frÃ¥n gruvan och skicka till spanjen. I mitten av 15-hundratalet blev sÃ¥ledes Potosi en av världens största och rikaste städer. Över 45 tusen ton rent silver (en annan uppgift säger 70 tusen) togs frÃ¥n gruvan och skickades till Spanien under 400 Ã¥r. Totalt cirka 8 miljoner indianer dog under arbetet som slavar under misära arbetsförhÃ¥llanden. En gruvarbetare förväntades överleva max 6 mÃ¥nader efter det han börjat jobba i gruvan. 30 tusen afrikanska slavar skickades frÃ¥n Afrika för att dra maskinerna eftersom hästarna som drog dem dog för lätt. PÃ¥ silvermynten som tillverkades finns en symbol som stÃ¥r för Potosi vilket är PTSI där bokstäverna överlappar varandra. Denna symbol är grunden till den idag välkända dollarsymbolen ($). 32 olika företag fortsätter än i dag att hämta silver och andra mineraler frÃ¥n gruvan – dock under bättre förhÃ¥llanden.

En del bilder på staden:

---

Vi besökte “La Casa de la Moneda”, den stora byggnaden där silvermynten producerades och vi fick information av en guide som visade oss runt. Där sÃ¥g vi platsen där sÃ¥ mÃ¥nga hade jobbat livet av sig. Byggnaden bestod av över 200 rum.

Religionen utnyttjades givetvis som ett maktmedel för att få silvret från gruvan. Det sades att berget var en gud.

Ett gammalt indianskriftspråk.

En av de gigantiska maskinerna som användes för att forma silvret.

Mynthålen är placerade på armarna på en jungfru. Låset består av 12 separata mekanismer.

De gamla maskinerna ersattes senare med mer modernare.

---

Efter att ha varit i Potosi och även köpt det mest nödvändiga för vår nya packning tog vi bussen till Uyuni. Resan var 10 timmar i en liten obekväm buss som skakade ordentligt eftersom vägen inte var asfalterad. Inte mycket sömn den natten.

Vi kom fram vid 4 på natten och tog in på ett hotell och sov fram till 8 då vi måste upp och iväg med en turistguide till saltöknen (Salar de Uyuni).

Uyuni var en liten by och det var väldigt kallt.

---

Före saltöknen besökte vi tåg-kyrkogården.

---

Saltöknen var en stor upplevelse. Solen brände så starkt att jag brände mig ordentligt i pannan och i nacken. Solkrämen hade vi blivit av med i packningen som blev stulen.

Lokalbefolkning som bor här (!) säljer handbyggda souvenirer av salt till turister.

På nedan bild är det bubblande vatten och det ser ut som att det kokar med det är kallt. Att det bubblar beror på att det finns litium i vattnet. Det finns framtida planer att använda denna litium för framtida bränsle.

Ett hotell och alla dess möbler byggt av salt:

Flamingos

Det såg ut som en illusion vid horisonten, som att saker svävade. Vi såg svävande lamas vid horisonten men fick tyvärr ingen bild på det.

I mitten av saltsjön finns en ö:

Det är vattnet under som på något sätt skapar detta mönster.

Vi tog även en del roliga foton tillsammans med en trevlig tjej vi träffade:

Efter det åkte vi tillbaka till Potosi, sov några timmar i bussen nästa morgon och tog sedan bussen till Sucre.

---

Innerstaden i Sucre är väldigt fin. Staden byggdes av de rika spanjorerna som tog silver från Potosi och de bodde här eftersom det var ett mycket bättre klimat jämfört med Potosi.

VÃ¥rt hotell som rekommenderas: “Hostal San Francisco”.

---

I Sucre besökte vi “Casa de la Libertad” fritt översatt som huset av frihet. Det var i det huset som alla viktiga personer i Bolivia skrev under deklarationen för Bolivias självständighet 1825. Huset är nu ett museum och det var intressant att se tavlor och objekt och höra om Bolivias historia. Det var mÃ¥nga som fick sätta sitt liv till för Bolivias frihet.

Trädskulptur av Simon Bolivar.

---

Vi besökte även ett slott i Sucre, “Castillo de la Glorieta”, som var byggt av en väldigt rik man, Francisco Argandoña, som hade ärvt en förmögenhet av sin pappa som var en viktig person i jobbet att ta silver frÃ¥n Potosi. Det tog runt 500 man 4 Ã¥r att bygga slottet. Francisco hade sÃ¥ mycket pengar att han hade sin egen bank för sina pengar. De gjorde stora bidrag och byggde skolor och fosterhem för föräldralösa barn. De reste till Vatikanen i Italien och han och hans fru fick titeln som prins och prinsessa av pÃ¥ven. Tyvärr fick de aldrig nÃ¥got barn som kunde ärva eller fortsätta det kungliga blodet och efter deras död rÃ¥nades slottet pÃ¥ allt av värde och staten beslagtog banken med alla pengarna.

Här kommer en del bilder:

---

Efter det besökte vi den stora fina kyrkogården i Sucre där vi fick berättat av en guide om de olika presidenterna och historiskt viktiga personerna som låg begravda där.

---

Sedan åkte vi buss hem till Cochabamba.

Här en bild på tyska vänner som vi hade träffat i Potosi och var med i Sucre på våra utflykter:

En lyckad resa!